måndag 1 december 2014

Der Mond ist aufgegangen (Sin skugga natten målar)








Alt. koral:



1. Der Mond ist aufgegangen, 

die goldnen Sternlein prangen 
am Himmel hell und klar; 
der Wald steht schwarz und schweiget, 
und aus den Wiesen steiget 
der weiße Nebel wunderbar. 

2. Wie ist die Welt so stille, 
und in der Dämmrung Hülle 
so traulich und so hold! 
Als eine stille Kammer, 
wo ihr des Tages Jammer 
verschlafen und vergessen sollt. 

3. Seht ihr den Mond dort stehen? 
Er ist nur halb zu sehen,
und ist doch rund und schön! 
So sind wohl manche Sachen, 
die wir getrost belachen, 
weil unsre Augen sie nicht sehn. 

4. Wir stolze Menschenkinder 
sind eitel arme Sünder 
und wissen gar nicht viel; 
wir spinnen Luftgespinste 
und suchen viele Künste 
und kommen weiter von dem Ziel. 

5. Gott, laß uns dein Heil schauen, 
auf nichts Vergänglichs trauen, 
nicht Eitelkeit uns freun! 
Laß uns einfältig werden 
und vor dir hier auf Erden 
wie Kinder fromm und fröhlich sein! 

1. Sin skugga natten målar,
av gyllne stjärnor prålar
det mörkblå fästets grund.
Ur jorden dimman stiger,
i helig stillhet tiger
det vida fält, den skumma lund.

2. Naturen är så stilla
och vill oss inget illa.
Hon ler, i skymning klädd.
Hon ger oss rum. Därinne
den tunga dagens minne
vi slumra bort på vilans bädd.

3. Se, månen vänligt myser!
Till hälften blott han lyser
och är dock rund och skön.
Ack, i vår blindhet fräcka
vi mången sanning gäcka
för det den undflyr ögats rön.

4. Vi stolta barn av gruset
från helgelsen och ljuset
i öknar fjärran gå.
Vi mycket veta vilja,
men oss från målet skilja
ju mer vi tänka målet nå.

5. O Herre, mot det höga
oss vända låt vårt öga
med tillförsikt och ro!
På jorden re'n beskär oss
en strimma ljus, och lär oss
att älska, hoppas och att tro. 

Text: Matthias Claudius, sv. övers. Erik Johan Stagnelius, ngt bearb. 2012
Musik: Johann Abraham Peter Schultz, alt. Heinrich Isaac

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar